The Shared Dream of Freedom – Published April -25 for the Swedish magazine: Horse Magazine, www.hastmagasinet.com
What do you dream of and long for in your encounters with horses?
When I talk to people who have horses about what it is that draws them to these animals, there’s a recurring dream, a longing that returns again and again. It circles back, almost like an echo arising between us. Like a shared dream that seems to exist regardless of how or when we first came into contact with horses. It’s the dream of freedom—together.
That dream we saw as children as something so obvious that for many of us it wasn’t even a dream—it was reality. A reality of mutual respect and love that changed as we grew up and learned from society how we were “supposed” to be in our relationship with horses. And in that process, we lost the natural sense of freedom and trust that comes with love and respect. The self-evident trust turned into a prison of control.
“When I am cornered, I am forced to set boundaries.
When I am free, I choose closeness.
When I am completely free, I stand with you, wherever you are.
I can carry you, I can bow to you, but never at the expense of my freedom.”
Message from: Lillebror and Emil
Messenger: Elisabeth Blomgren, Soul Communication
My name is Lina Petersdotter, and I have the privilege of living my dream with horses as my guides, and in turn, being able to offer their guidance to support others on their life journeys. At the same time, I study leadership and organization at Malmö University, where I explore what we can learn from horses to build a new kind of society—a society where everyone has the right to live a vibrant life.
When I started my business at 19, I believed I needed to work with horse training and as a riding instructor to live with horses in the closeness and natural way I longed for. That was the opportunity I saw then. So I educated myself in Academic Art of Riding, which was the approach to horses I could relate to most. Plus, I’m a bit of a history nerd, which didn’t hurt.
No matter how much I loved spending my days with the horses in the arena, there was always a discomfort that never left me: the image of the horse being there for me (the human) and what I wanted. Even though I worked from a place of seeing the horse’s needs and often worked with, for example, traumatized horses, it was as if I never allowed myself to truly see the horse’s own desires—to truly see the horse as an individual, a subject with its own right to a vibrant life and its own fate. There was always a level of objectification, where the horse was expected to learn things for the sake of the human and on human terms.
Because of this, I’ve tried to quit working with horses many times in my life, believing it was the solution—my only choice. To either conform to society’s expectations or to step aside and be without. Today, I know differently. Today, I know I can live on the 8th floor of an apartment building and not “own” a single horse, and still carry the horses with me in my heart wherever I go. I know that we all take the journeys we need without having to do as others do. Horses are my home, my calling, and my life. It’s not something I will ever give up—doing so would mean giving up who I am.
To be their interpreter, the bridge for their wisdom to reach humans, is my purpose in life. To support us on our journey to build another, more sustainable way of living. A life not at the expense of others but with others. A life not built on power over, but power with. A society where all life has the right to a vibrant existence. Where we can live in a culture of trust, love, and freedom—where the flourishing of others is seen as a gift, even to your own growth, instead of a threat.
That is my dream today—a concretization of the dream that echoed in me as a child. Which now echoes between me and the horses, and with more and more people in the horse world (and beyond). That dream was, in truth, the reason my little heart started to beat so fast whenever I saw a horse as a child. And it’s still the reason it beats faster every time I see one today. That dream is now given space again with full force, and through the honor of writing this monthly column, I get the chance to share it with you—so that together, we can explore how that dream wants to, and can, become reality.
Thank you for receiving me and the horses with an open and vulnerable heart, so that the shared dream of freedom may once again guide our way.
With love,
Lina Petersdotter – Horse Medicine Woman
In Swedish:
Den gemensamma drömmen om frihet
Vad drömmer du om och längtar efter i mötet med hästarna?
När jag pratar med människor som har hästar om vad det är som gör att de dras till hästar, så är det en dröm, en längtan som återkommer om och om igen. Den cirkulerar tillbaka, nästan som ett eko som uppstår mellan oss. Som en gemensam dröm som verkar finnas oavsett hur vi kom i kontakt med hästar eller ens när i våra liv. Det är drömmen om friheten tillsammans.
Den där drömmen som vi som barn ser som så självklar att den för många av oss kanske inte ens var en dröm utan en verklighet. En verklighet av ömsesidig respekt och kärlek som förändrades med att vi blev större och lärde oss av samhället om hur vi skulle vara i vår relation till hästarna. Vilket gjorde att vi tappade bort den självklara känslan av frihet och tillit som naturligt kommer med respekten och kärleken. Självklarheten av tillit blev istället till ett fängelse av kontroll.
“När jag är trängd, tvingas jag att sätta gränser.
När jag är fri, väljer jag närhet.
När jag är helt fri, står jag med dig, var helst du är.
Jag kan bära dig, Jag kan böja mig för dig men aldrig på bekostnad av min frihet.”
Budskap från: Lillebror och Emil
Budbärare: Elisabeth Blomgren, Soul communication
Jag heter Lina Petersdotter och har privilegiet att leva min dröm med hästarna som mina guider och i sin tur kunna erbjuda deras guidning som stöd till andra på sina resor genom livet. Samtidigt studerar jag ledarskap och organisation på Malmö universitet där jag undersöker vad vi kan lära oss av hästarna för att bygga ett nytt samhälle, ett samhälle där alla har rätt till att leva ett levande liv.
När jag startade mitt företag som 19-åring så trodde jag att jag behövde arbeta med hästträning och som ridinstruktör för att kunna få leva med hästarna i den närhet och självklarhet som jag längtade efter. Det var den möjlighet och öppning som jag såg då. Så jag utbildade mig inom Akademisk Ridkonst som var det sättet att möta hästen jag kände till som jag kunde relatera till mest. Dessutom är jag lite av en historienörd vilket var ett plus i sammanhanget.
Hur mycket jag än älskade att få spendera mina dagar med hästarna i paddocken så fanns det ett skav som aldrig lämnade mig; Bilden av att hästen var till för mig (människan) och det jag ville. Även om jag arbetade utifrån att se hästens behov och ofta jobbade med tex. traumatiserade hästar så var det som att jag aldrig kunde tillåta mig att se hela vägen ner till hästens längtor, att faktiskt se hästen som en egen individ, ett subjekt med egna rättigheter till ett levande liv och ett eget levnadsöde. Istället fanns det alltid en nivå av objektifiering då hästen skulle lära sig saker för människans skull och på människans villkor.
På grund av detta har jag försökt sluta arbeta med hästar väldigt många gånger i mitt liv då jag har trott att det har varit lösningen, mitt enda val. Att antingen anpassa mig till hur samhället vill att jag ska vara eller ställa mig vid sidan av och vara utan. Idag vet jag annorlunda. Idag vet jag att jag kan bo på 8de våningen i en lägenhet och inte “äga” en enda häst och fortfarande bära hästarna med mig i mitt hjärta vart jag än går. Jag vet att vi alla får göra de resor vi gör utan att behöva göra så som andra gör. Hästarna är mitt hem, mitt kall och mitt liv. Det är inget jag någonsin ska sluta med då detta vore att sluta vara jag.
Att vara deras tolk, bryggan för deras visdom till människorna är min funktion här i livet. För att stötta oss människor på vår resa i att bygga ett annat, hållbart sätt att leva. Ett liv som inte är på bekostnad av någon annan utan tillsammans med alla andra. Som inte bygger på makt över utan makt med. Ett samhälle där allt liv har rätt till ett levande liv. Där vi kan leva i en kultur av tillit, kärlek och frihet där andras blomstrande ses som en gåva, även till ditt växande, istället för ett hot.
Det är min dröm idag, ett konkretiserande av drömmen som ekade i mig som barn. Som nu ekar mellan mig och hästarna och allt fler människor i hästvärlden (och vidare). Den drömmen som egentligen var anledning till varför mitt barnhjärta började banka så snabbt så fort jag såg en häst som liten. Som fortfarande är anledningen till att det fortfarande bankar i mitt hjärta så fort jag får syn på en häst. Den drömmen får nu ta plats igen med full kraft och genom äran att få skriva denna krönika varje månad så får jag möjligheten att dela den med dig så att vi tillsammans kan undersöka hur den drömmen vill och kan bli verklighet.
Tack för att du tar emot mig och hästarna med ett öppet och sårbart hjärta så att den gemensamma drömmen om frihet åter kan få guida vår väg.
/Lina Petersdotter – Horse Medicine Woman